Men allting känns så långt borta, åtminstone är orken och allting borta. Jag orkar inte. Jag vill inge hellre än att få vila - länge. Spa eller vad som helst. Bara komma iväg och ha några tomma dagar eller så stannar jag kvar i verkligheten och blir mer deprimerad än vad jag är, för det är jag, jag är deprimerad. Jag har ingen stämpel på mig, ingen diagnos och inga tydliga teckan som synns utanpå, men det är väldigt sällan någon frågar hur en egentligen mår - och lyssnar. 
Och ännu mer sällan - att man kan ha ett så pass stort förtroende för någon att man vågar berätta allt. 
Just nu känner jag ingen sådan person, jag har aldrig gjort det. Det högsta VAR 80%, nu är det närmare 50. 

Men hur roligt är det och vara nedstämd, allting för mig handlar om attityder och ideal, jag är trots allt idealist vilket ofta gör mig besviken så hur går det runt? Det gör det, på något plågsamt vis. 
Allting ska vara perfekt. 
Perfekta betyg
Perfekt grammatik
Rent
Städat
Perfekt kropp

Vad gör det med mitt självförtroende? Inte gott kan jag säga. 
Jag tvivlar på mig själv vad gäller allt.
Inget jag gör är någonsin bra nog. 
Ingen typ av bekräftelse. 
Men jag springer loppet ut, även om jag svimmade mitt i. 
Jag reser mig upp, haltar vidare. 
Jag springer då och då, men ont gör det. 
Jag kommer åter falla, falla ned i avgrunden.
Ingen kommer räcka mig en hand,
Jag klättrar
och klättrar. 
Samtidigt som jag hör hemska, nedvärderande ord och skratt av den värre sorten. 
Jag har blivit slagen, spottad på, fått saker stulna och hört lögner men vet ni vad?
Jag kan resa mig igen, 
I början var det för att visa att min existens var lika betydelsevärd som alla andras, 
att bevisa att det inte är över och att jag skulle vinna med framgång och dit ska jag.
Varje gång jag tänkte på självmord lät jag de vinna.

Men nu handlar det om mig själv, att göra mig själv rättvisa. 
Jag låter mig själv äta mer än en näve chips, jag kan äta ett helt paket kakor till tet 
och framförallt - jag kan se mig själv i spegeln och ha så bra dagar att jag tänker
Jag är inte alls tjock, jag ser faktiskt bra ut ibland, åtminstone i den här vinklen. 
Det är en bra bit på vägen till det liv jag velat ha sen jag var en liten flicka som undrade
över varför detta hände just henne och inte någon av dem som gjorde henne illa. 
Sen lärde hon sig om gott och ont, man ska aldrig önska någon illa, det är inte att
vara intelligent. Låt det vara, du är bättre än så. 
Jag står rakryggad, och ser framåt nu för tiden och tänker aldrig låta någon förstöra det.