Mitt liv består av kaos, allting är ogenomtänkt och rörigt. Det finns inga fasta rutiner och det mördar mig. Jag kräver inte att bli förstådd, men man kan försöka. Jag orkar inte med mitt liv och att försöka tillfredsställa alla hela tiden. Jag är ledsen, jag är ledsen på riktigt men jag orkar inte med mitt liv just nu. Jag längtar efter att ha en tom dag, där jag inte behöver prata med någon, inte behöver höra någons röst och då jag kan sitta och läsa och dricka te i tystnad. Jag värderar ensamhet och tystnad HÖGT. Konstigt? Nej, jag tycker inte det. När jag väl försöker göra något, går det sällan som tänkt. Jag är fruktansvärt trött på mitt öde. Så man bäddar - så får man ligga - det säger du inte? Men om man inte har ork att bädda, och bara vill sova - gärna för evigt - hur fan gör man då? Antingen så använder man sig av sina sista krafter för att få sova bekvämt eller så läger man sig i alla fall och vaknar med smärta i hela kroppen och dessutom vaknar man upp i ett rum där det är SAKER överallt. Jag hatar det, men jag orkar inte. Det här går inte längre. Struktur är från och med idag ett nyckelord i mitt liv. Struktur, ordning, kreativitet, utveckling, positivism, harmoni, framtidstro, optimism, renhet och inre ro är något att leva efter. Det är något jag är skyldig mig själv. Annars kommer jag inte orka längre. Helst av allt vill jag flytta, låååååååååångt härifrån och börja om - gärna i ett annat land för andra möjligheter. Känns som om jag är en fånge utan att veta var, och vem jag är och det finns ingen väg tillbaka - jag är fast.