"Jag ville bryta tystnaden
Jag har gjort det nu!"

Jag kan inte hålla det här inom mig längre,
jag mår riktigt jävla dåligt.
Jag har spenderat många timmar, i flera dagar i rad i många år med att gråta och skrika.
Jag har djupa sår på olika platser,
Jag har alltid hatat mitt utséende
Jag tror inte på någons ord
Jag litar inte på dig, kommer nog aldrig göra det
och det som säger att jag ska skämmas över mina ärr är de jag vill tysta
Ska jag skämmas över all smärta jag bär och inte kan tala öppet om?
Ärren, och de fortfarande öppna såren eftersom jag börjat igen är ända sättet för mig att uttrycka mig..
Ja, det är ett slags rop efter uppmärksamhet, men jag har behövt hjälp länge.
Var finns det empati?
Men sympati är aldrig något jag önskat, bara liiite förståelse
Lite mänsklighet.
Jag vill att du ska veta att jag gjort allt jag kan för att vara stark, men nu är jag mer deprimerad än jag vart på länge för att jag äntligen låtit känslorna tagit över.
Jag orkar inte längre, jag har gjort så gott jag kan.
Nu behöver jag medicin för att sova,
medicin för att hantera ångesten
men det går ändå alldeles för långt.
På nätterna håller jag på att bli galen.
Jag känner mig galen på riktigt,
och om någon såg mig eller hörde mig skulle de säga samma sak.
Jag är mitt egna monster under sängen.
Jag mår inte bra, men det finns ingen skuld att hitta hos mig.
Jag har försökt så gott det går.