Mitt liv består av kaos, allting är ogenomtänkt och rörigt. Det finns inga fasta rutiner och det mördar mig. Jag kräver inte att bli förstådd, men man kan försöka. Jag orkar inte med mitt liv och att försöka tillfredsställa alla hela tiden. Jag är ledsen, jag är ledsen på riktigt men jag orkar inte med mitt liv just nu. Jag längtar efter att ha en tom dag, där jag inte behöver prata med någon, inte behöver höra någons röst och då jag kan sitta och läsa och dricka te i tystnad. Jag värderar ensamhet och tystnad HÖGT. Konstigt? Nej, jag tycker inte det. När jag väl försöker göra något, går det sällan som tänkt. Jag är fruktansvärt trött på mitt öde. Så man bäddar - så får man ligga - det säger du inte? Men om man inte har ork att bädda, och bara vill sova - gärna för evigt - hur fan gör man då? Antingen så använder man sig av sina sista krafter för att få sova bekvämt eller så läger man sig i alla fall och vaknar med smärta i hela kroppen och dessutom vaknar man upp i ett rum där det är SAKER överallt. Jag hatar det, men jag orkar inte. Det här går inte längre. Struktur är från och med idag ett nyckelord i mitt liv. Struktur, ordning, kreativitet, utveckling, positivism, harmoni, framtidstro, optimism, renhet och inre ro är något att leva efter. Det är något jag är skyldig mig själv. Annars kommer jag inte orka längre. Helst av allt vill jag flytta, låååååååååångt härifrån och börja om - gärna i ett annat land för andra möjligheter. Känns som om jag är en fånge utan att veta var, och vem jag är och det finns ingen väg tillbaka - jag är fast.

"Jag ville bryta tystnaden
Jag har gjort det nu!"

Jag kan inte hålla det här inom mig längre,
jag mår riktigt jävla dåligt.
Jag har spenderat många timmar, i flera dagar i rad i många år med att gråta och skrika.
Jag har djupa sår på olika platser,
Jag har alltid hatat mitt utséende
Jag tror inte på någons ord
Jag litar inte på dig, kommer nog aldrig göra det
och det som säger att jag ska skämmas över mina ärr är de jag vill tysta
Ska jag skämmas över all smärta jag bär och inte kan tala öppet om?
Ärren, och de fortfarande öppna såren eftersom jag börjat igen är ända sättet för mig att uttrycka mig..
Ja, det är ett slags rop efter uppmärksamhet, men jag har behövt hjälp länge.
Var finns det empati?
Men sympati är aldrig något jag önskat, bara liiite förståelse
Lite mänsklighet.
Jag vill att du ska veta att jag gjort allt jag kan för att vara stark, men nu är jag mer deprimerad än jag vart på länge för att jag äntligen låtit känslorna tagit över.
Jag orkar inte längre, jag har gjort så gott jag kan.
Nu behöver jag medicin för att sova,
medicin för att hantera ångesten
men det går ändå alldeles för långt.
På nätterna håller jag på att bli galen.
Jag känner mig galen på riktigt,
och om någon såg mig eller hörde mig skulle de säga samma sak.
Jag är mitt egna monster under sängen.
Jag mår inte bra, men det finns ingen skuld att hitta hos mig.
Jag har försökt så gott det går.