Vad gör det med mitt självförtroende? Inte gott kan jag säga. 
Jag tvivlar på mig själv vad gäller allt.
Inget jag gör är någonsin bra nog. 
Ingen typ av bekräftelse. 
Men jag springer loppet ut, även om jag svimmade mitt i. 
Jag reser mig upp, haltar vidare. 
Jag springer då och då, men ont gör det. 
Jag kommer åter falla, falla ned i avgrunden.
Ingen kommer räcka mig en hand,
Jag klättrar
och klättrar. 
Samtidigt som jag hör hemska, nedvärderande ord och skratt av den värre sorten. 
Jag har blivit slagen, spottad på, fått saker stulna och hört lögner men vet ni vad?
Jag kan resa mig igen, 
I början var det för att visa att min existens var lika betydelsevärd som alla andras, 
att bevisa att det inte är över och att jag skulle vinna med framgång och dit ska jag.
Varje gång jag tänkte på självmord lät jag de vinna.

Men nu handlar det om mig själv, att göra mig själv rättvisa. 
Jag låter mig själv äta mer än en näve chips, jag kan äta ett helt paket kakor till tet 
och framförallt - jag kan se mig själv i spegeln och ha så bra dagar att jag tänker
Jag är inte alls tjock, jag ser faktiskt bra ut ibland, åtminstone i den här vinklen. 
Det är en bra bit på vägen till det liv jag velat ha sen jag var en liten flicka som undrade
över varför detta hände just henne och inte någon av dem som gjorde henne illa. 
Sen lärde hon sig om gott och ont, man ska aldrig önska någon illa, det är inte att
vara intelligent. Låt det vara, du är bättre än så. 
Jag står rakryggad, och ser framåt nu för tiden och tänker aldrig låta någon förstöra det.