Klev upp 8:30, kunde inte somna först vid 01:00 så behövde all sömn jag kunde få. Bytte sedan om, och gick in och försökte äta lite men med en kopp te kunde jag svälja ned några tuggor macka. Fick sedan fruktansvärt ont i magen så såg till att ha med mig magkatarr medicin, tog sedan alla mediciner i bilen(tar 3 för astman regelbundet). Sedan kom jag till stallet, gick banan och betalde. Gick sedan och hämta alla saker och sådär. Hämta Tracy sen och borsta ordentligt. Hon är as dryg och backar in i en när man försöker reda ut svansen, men bara man själv är lugnt brukar det gå bra efter ett tag. Borsta henne noga, såg till att hon inte hade något nytt skavsår och sen sadla jag och tränsa. Bytte schabrak så hon såg ut såhär:

Gick upp sen, gick runt med henne och sådär och sedan får jag och Tracy ett nervöst sammanbrott. Tracy blir rädd för ALLT. Hon blir rädd för transporter, hästar, vägrar vända och gå in i ridhuset. 

Hinner inte rida fram ordentligt, Tracy blir rädd för musiken så hon börjar skena. Hon bockar, sparkar bakut och är helt okontrollbar. Så var hon i början, för 2 år sedan. Trodde vi kommit över det - antagligen inte.
Kommer över hindren tillslut, hoppa kan jag i alla fall. 
Jag blir så less på mig själv.. Jag har ridigt i 11 år och är så jävla dålig.. Det känns inte riktigt rättvist.. 

Tror inte Tracy tyckte det var så bra heller, eftersom jag blir så sjukt nervös. Kan varken äta eller sova, somna så fort jag kom hem ifrån stallet och när jag vakna var jag sjukt hungrig. Vet att Tracy kan bättre, det är jag som är så jävla värdelös och, där sa jag det - har inget självförtroende. 
<- Anledningen till varför jag inte tävlat och aldrig kommer göra det, så fort man vet att man har publik och känner sig blottad går det åt helvete. Jag nöjer mig med agilty(Lucy hoppade förresten samma höjd som Tracy, det är lite kul :) ) och utställningar, då får man typ hjälp i alla fall om man säger att man inte är så van.

Kan göra det här till något där jag klagar på mitt självförtroende, nervösa sammanbrott och min självkontroll men hade tänkt låta det vara men här kommer det -
Jag avsaknar helt självförtroende och självkontroll. Jag försöker intala mig att jag också kan, jag förtjänar samma chanser som alla andra men när jag blir som paralyserad av nervositet och rädsla försvinner jag. Jag kan inte sova, jag kan inte tänka, inte heller äta, jag kan inte kontrollera skakandet, inte heller gråten och bara det känns jobbigt nog. Jag kräver inte att folk ska förstå mig, bara att de förstår att ens gå över gatan kräver mod och styrka för sådanna som mig själv..