Ännu ett år avklarat, ännu ett år har gått förbi med storm steg. Det kändes som det var igår jag mådde så dåligt så jag inte tog mig ur sängen på åtminstone en månad. På bara ett år har jag kommit så långt, men samtidigt som jag fått så mycket har jag förlorat så fruktansvärt mycket. Jag saknar Tracy, klandrar mig själv för att jag inte kunde, att jag inte kan och att jag inte kommer kunna ge henne det hon förtjänar och är självisk. Hon har det nog bättre där hon är idag men jag saknar henne så fruktansvärt mycket, det har satt sig som ett spår i mitt hjärta. Saknar att rida, saknar närheten av hästarna, speciellt Tracy men det är bara acceptera att det är min tur någon annan dag... Önskar innerligt att jag mått bra, och haft det liv jag vill ha och kämpar för så allt kan vara som det sig bör.

Har inte vart på en enda utställning med Lucy eller gjort något speciellt med henne, jag tog inte studenten bland de andra. Jag föll på mållinjen, jag kämpade och mitt allt var inte bra nog. Det är något jag får tas med varje dag - att jag inte är bra nog, att mitt bästa inte är tillräckligt och att jag försökte förgäves. Det är så det känns, jag har mycket dumt och kanske är detta vad jag förtjänar och mer av detta kanske väntar bakom hörnet.

Samtidigt har jag en underbar pojkvän, han förstår inte vad han ger sig in på när det gäller mig som person. Jag är jävligt svår att älska med många dåliga sidor och kanske någon få bra, men han finns där för mig, och ger mig så mycket mer än vad jag någonsin kunde förvänta mig och flera gånger mer än vad jag kan föreställa mig att jag förtjänar och det känns som jag inte kan ge honom ens hälften av det han förtjänar i gengäld.

Jag är osäker, jag är ett nervvrak, jag är en bomb som ibland är till synes utan risk men vid minsta fel beröring kommer jag sprängas och gå i tusen bitar. Där har vi mig nu. Idag. Men jag vet, att det är stor chans att morgondagen är mycket bättre, även om jag känner mig ledsen idag. Det är så min tillvaro ser ut. Trots att jag är cynisk idag vet jag att det bara går uppåt. Jag har fler bra dagar nu, än tidigare och jag har kommit långt. Kommit långt med mina studier på folkhögskolan på ett halvår, jag tar mig dit åtminstone någon dag i veckan och förut tog jag mig knappt från mitt hem till stan. Bättre dagar ligger framför mig, de bara väntar och om jag tar mig igenom dessa sorger, och gamla händelser och dåliga dagar som drabbar mig så hårt så har jag hela livet framför mig. Det känns jobbigt, allt är jobbigt ibland och det blir bara en enda stor röra av allting och jag finner inte änden eller någon utväg på det men det kommer.